Egentligen är det väl underbart att längta? Längta till att de här torra gamla bönstjälkarna ska bytas ut till nya, till sommarens färska jordgubbar, till vårens nässlor, till vinterns potatismos och grytor? En del av konsumtionsvanorna och matvanorna lutar sig på att vi vill ha allt, jämt och helst direkt. Snabb behovstillfredsställselse som vägen till lycka. Men det finns en glädje i att vänta och längta. Ett lugn i att veta att vissa saker har man inte tillgång på just nu. En puff till naturlig variation i att äta säsongsanpassat (och då menar jag inte säsongsanpassat som i att det alltid är säsong någonstans på jorden som en matvarukedja skyltar med, utan säsong här hos oss!). Ibland är vägen till lycka att unna sig mindre. Då njuter man mer när jordgubbarna mognar eller man för en gångs skull köper en ananas. Då känner man sig oerhört rik när nässlorna växer och när man äter sin första sockerärt direkt från plantan.