Torraste sommaren i mannaminne. Så varmt att svetten lackar vid minsta ansträngning. (Bara midsommar var kall och regnig – såklart).
Allt går i rekordfart. Jordgubbarna var klara innan midsommar, syrsorna började spela i början av juli och nu faller löven…. Inte utan att man undrar hur hösten och vintern ska bli?
Vi har lyckats säkra foder till vintern. Torkat massor med löv och hängt upp i stalltaket. Både köpt hö och slagit eget. Förra året hässjade vi höet, i år torkade det på ett ögonblick på slag.
Nu känner jag mer än någonsin att jag verkligen vill utveckla gården mot att klara en opålitlig framtid. Torka och värme, men även stora nederbördsmängder. Mat-och foderbrist. Troligtvis brist på fossila bränslen, och dyrare el.
Jag vill kunna odla ännu mer, på sätt som klarar både torka och blöta, och som inte är beroende av fossila bränslen. Täckodling, samplantering, levande jord och biologisk mångfald är några pusselbitar som känns viktiga att värna om och fortsätta med. Jag vill förädla och ta tillvara mer, med mer fokus på att koka in, torka och konservera framför att frysa. Vi behöver en fungerade jordkällare! Inte minst behöver vi fortsätta förändra och utveckla våra matvanor för att bli mindre beroende av affärernas utbud. Jag vill bli bättre på att skapa egen jord och att ta egna fröer. Vi behöver hitta en nivå för antalet (och sorten) djur så vi kan vara självförsörjande på foder, men också se till att markerna används istället för att stå och växa igen.
Även om torkan oroar, även om framtiden oroar, så känns det så mycket bättre (och roligare!) att försöka göra något. Att ha en egen plätt mark. Att inte vara helt beroende, även om det tar mer tid att ställa om än jag skulle önska. Vi lever i en så märklig värld. Även om matpotatisen skulle börja ta slut, kommer det fortfarande finnas chips på hyllorna i affären. Även om det blir brist på spannmål kommer det finnas kakor, när det som finns borde användas till bröd. Och även fortsättningsvis kommer det slängas mängder av mat….. Jag skulle vilja leva i en värld där våra egentliga behov (samt medmänsklighet och sunt förnuft!) styr istället för pengar, där guldkanterna är guldkanter istället för vardagsvaror, där riktig mat inte är dyrare än produkter fullproppade med konstgjorda ämnen, där importerad mat inte är billigare än svensk, där vi inte lever vårt lyxliv på bekostnad av andra…. Kanske kommer vi dit en dag? Man kan alltid hoppas, men förändring brukar gå hand i hand med kaos så under tiden känns det mer än meningsfullt att försöka odla sin egen mat och vårda sin lilla plätt på jorden.
Ett Eko 