Det här inlägget ingår i en odlingsserie, till stor del baserad på en odlingskurs jag höll här 2019. Den kommer inte vara heltäckande och säkert inte helt korrekt, men så här tänker jag kring odlande:
Det finns (minst) 2 sorters komposter: Trädgårdskomposten och kökskomposten. Kökskomposten måste vara sluten och kräver tillstånd av kommunen. Där komposteras matavfall. Trädgårdskomposten kan bestå av lite vad som helst – i sin enklaste form är den bara en hög, och den fylls av trädgårdsavfall. För att en kompost ska fungera är det viktigt med en balans mellan kolrika material (bruna/gula = gamla löv, visset gräs, grenar, papper, spån…) och kväverika material (gröna = färskt gräs, matrester, gödsel, urin…), vilket innebär att man brukar behöva tillsätta kväverikt material till trädgårdskomposten och kolrikt material till kökskomposten. Använd det du har tillgängligt! I trädgården brukar det finnas mest kväverikt material på sommaren när gräset växer och mest kolrikt på hösten när allt vissnat ner. För att processen i komposten ska fungera bra behöver det också finnas syre, man behöver röra om ibland och det behöver vara lagom fuktigt. Helst ska den även ha kontakt med marken så det kan komma in maskar och annat liv. Jag slänger i lite hästskit från gödselstacken ibland om jag tycker det behövs – där finns massor med maskar!
Kompostlimpor och lasagnebäddar är också en sorts komposter, likaså täckning med organiskt material – sk ytkompostering. Det finns även maskkomposter, bokashi samt ruschkompost som innebär att man varvar köksavfall och jord och odlar direkt i det.
Jag tycker det är fantastiskt med täckodling! Det vanligaste är att täckodla med organiska material såsom gräsklipp, halm, gamla löv, ensilage, ull mm. Täcket minskar vattningsbehovet, minskar ogräset, håller jorden lucker, samt gödslar jorden och matar jordlivet medan det bryts ner. Gräsklipp är kväverikt och bryts ner snabbt. Det passar bra till krävande växter och bör inte läggas på för tjockt eller tätt inpå plantorna eftersom det ”brinner” när det bryts ner och riskerar att bli en syrefattig varm illaluktande sörja. Gulbruna material såsom halm, spån och gamla löv innehåller inte så mycket kväve, utan kan istället ta en del kväve från jorden när det bryts ner, särskilt om man myllar ner det i jorden, och passar bäst i gångar eller kring mindre krävande växter såsom buskar och perenner. Jag använder gammal kasserad ensilage och långt slaget gräs, samt ogräs på mina grönsaksodlingar. Perfekt att använda kvickrot och kirskål, men inte rotogräsrötter såvida de inte hunnit torka ordentligt och helst inga ogräsfröer! Jag lägger spån i gångar och runt blåbärsbuskar och halm under bärbuskar och runt jordgubbsplantor som inte vill ha för mycket kväve. Om jag har tillräckligt med material kör jag ett tjockt lager, kanske 20 cm, på hösten på mina bäddar. När jag ska så eller vill att jorden ska värmas upp snabbare på våren tar jag av täcket (om det finns något kvar) och lägger tillbaka det när grönsakerna har vuxit till sig lite, men då snarare 2-5 cm beroende på hur stor gröda det är. Ibland sätter jag ner plantor direkt igenom täckmaterialet.
Det här med gödsling är inte helt enkelt. Grundgödsling som innebär att man fyller sina bäddar med tex stallgödsel. Detta ska helst ske på våren, men lerjordar kan man gödsla på hösten. En mullhaltig jord kan hålla mer näring som ”pytsas ut” under längre tid, så allt som ökar mullhalten är bra – tex täckodling och tillsats av kompostjord eller stallgödsel- organiskt material alltså. Övergödsling innebär att man tillsätter extra gödsel under säsongen. Man kan till exempel guldvatten (kissvatten), nässelvatten, hönsgödsel eller gräsklipp. Hönsgödsel är starkt så det är bäst att använda sparsamt, eller i kombination med kolrika material. Då blir det en mer långsam och jämn gödseleffekt. Gröngödsling innebär speciella växande grödor i landet – det kan vara klöver eller baljväxter som binder kväve i jorden, växter som luckrar jorden genom sina kraftiga rötter eller som tillför mull när de bryts ner. Exempel på gröngödslingsgrödor är bovete, solros, honungsört, perserklöver och rajgräs. Undvik konstgödsel då det bara innehåller ett fåtal näringsämnen, inte bygger upp jordens mullhalt eller är bra för livet i jorden, samt är väldigt energikrävande att framställa. (Därför väljer jag alltid ekologisk jord med naturgödsel när jag köper plantjord på påse)
Det brukar märkas om det behövs mer gödning genom att plantorna blir små, taniga och gulnar. Men det gäller att observera och fundera – plantan kan lika gärna stå för blött, för kallt eller ha fått en chock av solen när den planterats ut. Det finns många andra tecken på brist hos plantan, som kan bero på att ett ämne saknas i jorden eller att det inte finns förutsättningar för plantan att ta upp just det ämnet. Tex kan tomatplantor bli lite lila pga fosforbrist som beror på att de står lite för kallt snarare än att det saknas fosfor i jorden. Plantor som fått för mycket kväve får stor mörkgrön bladmassa, vilket inte är bra av flera anledningar. Tex ökar det risken för näringsläckage till naturen, det blir mindre frukt/grönsak till förmån för blad och tex spenat kan innehålla för mycket nitrit.
Grönmassa som gräs innehåller det mesta som växter behöver. Behövs det mycket och snabb näring, tex till krävande växter, är det bra med gräsklipp, medan det är bättre med mer svårnedbrutet material som långt gräs eller ensilage där det kräver mindre näring. Alternativ lägger man på tunnare lager gräsklipp eller blandar med något mer kolrikt.
Krävande växter är tex kål, purjo, pumpa, majs och tomat, medan potatis inte vill ha det allt för näringsrikt. Däremellan finns tex lök, rotsaker och gröna blad. Baljväxter som bönor och ärtor räknas som närande – de tillför kväve till jorden genom samarbete med bakterier vid rötterna.
Ett Eko 